Ni vet när man är tvungen att avsluta ett samtal för att man skäms så mycket över vad man gjort och för att man gråter, men inte vill visa det samtidigt som man ändå inte kan få fram något vettigt att säga. Skuldkänslor och ångest som väller över en för att man i efterhand inser att man inte hanterat situationen på rätt sätt och att man faktiskt sårat någon som står en väldigt nära hjärtat. Att veta att det var en själv som brände de broar som fortfarande fanns kvar. Att det är ditt beslut som sårat. Och att ständigt undra vad som hade kunnat blivit om man hade gjort annorlunda samtidigt som man fortsätter fråga sig själv gång på gång varför man fortfarande inte lärt sig att det enda vi behövde bli bättre på var att kommunicera.

Frågan är bara om du ens brydde dig över vad jag gjorde eftersom att du valde att avsluta allt med lögner när det enda jag någonsin krävt av dig är uppriktighet. Vet faktiskt inte om det känns så jävla mycket bättre att det faktiskt var du och inte jag som kastade allt i sjön. För hade det varit jag hade jag i varje fall lämnat vår tid tillsammans bakom mig med vetskapen om att det vi delat med varandra faktiskt varit något speciellt. 

P.S. Vet att ni kommer börja spekulera i vad jag pratar om och vad som har hänt men kan med all säkerhet säga att ni inte har någon aning. Så det är ingen idé att ni ens försöker. Skulle uppskatta om vi kan lämna det såhär. För jag behövde bara få ut mina känslor. Jag behöver ingen respons och ser helst att ni inte ger mig någon heller. Ett viktigt budskap jag vill att ni ska veta med det här inlägget är att även jag gör misstag och kan ta fel beslut som sårar andra <3