Är så trött på att samhället där ute verkligen förväntar sig att jag ska vara perfekt för att jag når ut till tusentals unga tjejer och killar därute. Fine, jag har absolut ett stort ansvar som jag bär med försiktighet eftersom att jag vet att jag är en förebild för många. Men tycker att det är så sjukt att det är så många där ute som tycker sig ha rätt att kritisera varenda liten grej jag skriver eller gör bara för att jag har många följare. Som om jag inte mer än människa, med riktiga känslor som faktiskt också kan bli ledsen och sårad över något någon säger om mig.

Det finns alltid något att klaga på och alltid något som är fel. Äter jag inte för lite så äter jag för mycket. Skriver jag om välgörenhet så försöker jag bara verka duktig och perfekt men skriver jag inte om välgörenhet så är jag en egoistisk idiot. Går jag till gymmet ger jag antingen folk ångest eller så försöker jag skryta över att jag tränar så himla mycket. Bloggar jag om politik är jag dum i huvudet som inte röstar på miljön. Efterbliven som inte röstar för jobben när jag driver eget. Eller varför inte egoistisk och hjärtelös som inte röstar på de röda. Men bloggar jag inte om politik tar jag inte mitt ansvar i att visa hur viktigt det är att sätta sig in i valet. Herregud vad fet du är! Hallå varför lägger du inte in bilder ifrån stranden så vi får se hur din kroppsform ser ut just nu? Nej just det för du vågar inte och trivs inte med din kropp. Åh berätta vart klänningen är ifrån. Sluta berätta vart dina kläder är ifrån, vi bryr oss inte. Blogga mer om hälsa! Nej blogga inte mer om hälsa, du ger folk ätstörningar fattar du väl? Vilket är ditt favoritvin? Herregud, vad du hetsar unga till att dricka alkohol. Bra förebild du är, verkligen…

Hör ni hur det är? Och förstår ni ens vilken press det egentligen sätts på mig när jag är en perfektionist som alltid försöker tillfredsställa alla? Hur jobbigt det är att jag som impulsivt brukar slänga ur mig saker måste tänka tre hundra extra gånger innan jag skriver eller säger något? Och hur ledsen jag faktiskt kan blir om någon påstår att jag är en dålig förebild och borde skämmas som uppmuntrar mina läsare att lyssna på Justin Bieber när han faktiskt tagit droger? Hallå, hur kan jag inte tänka på det??? Och hur kan jag säga att jag vill rida på en kamel? Fyfan vilken hemsk människa jag är som bidrar till djurplågeri!

Ibland önskar jag verkligen att jag inte hade någon blogg. Att jag kunde twittra och blogga om mina halvgenomtänkta åsikter och tankar hejvilt eftersom att ingen skulle bry sig då de enda som följde mig, känner mig och vet att jag bara skämtar, inte är påläst om ämnet eller helt enkelt inte tänkte mig för alls. Utan att göra en grej av det.

Känner mest kan vi inte bara försöka bli lite snällare mot varandra? Försöka sätta oss in i andras situationer och sluta klaga och leta fel på precis allt. Jag menar: there’s more to life than complaining guys. Och ju mer negativ man är desto mer negativitet drar man till sig. Vi behöver inte ta allt på största möjliga allvar. Ibland kan det vara rätt skönt att inte försöka bry sig så mycket. Tror ni inte? Ta hand om varandra och behandla varandra väl. För alla bär vi på något jobbigt som vi tänker på och jobbar på, så varför inte försöka göra vardagen lite enklare för varann? Kram på er ♥