Ibland känner jag skuld över att jag aldrig mått riktigt dåligt. När jag vet att det är många andra där ute som kämpar dag ut och dag in för att få vardagen att gå ihop. Förstår ni vad jag menar? Att jag liksom får dåligt samvete över hur lyckligt lottad jag är och hur bra jag har det när ni är så många där ute som verkligen går igenom eller har gått igenom så mycket skit och jättejobbiga saker.

Jag har liksom aldrig varit med om något traumatiskt eller att någon i min närhet varit riktigt sjuk eller gått bort. Och jag heller inte haft en dålig uppväxt eller blivit riktigt retad och mobbad i skolan att jag inte velat gå dit. Kan därför ibland känna att jag inte har någon rätt att vara ledsen. Att det finns värre saker därute, större problem och att det som gör mig ledsen och upprörd bara är en droppe i havet om man jämför med allt det andra.

Och ibland kan det ju faktiskt vara en tröst att känna skuld för att man då inser att okej, det finns värre saker, jag klarar det här och jag tar mig igenom det här. Men ibland så känner man ju sig faktiskt ensammast i världen om att känna som man gör och tror att det inte finns någon annan på denna planet som kan ha varit med om samma känsla.

Men något som jag inte förstår är när de som haft svåra motgångar i livet förminskar mina problem för att de anser att jag inte är i närheten av att känna så mycket och ha det så jobbigt som de själva har haft det.  Jag förstår att den smärta och sorg jag känner kanske inte ens går att jämföra med det du känner. Och jag är evigt tacksamt för att jag levt dessa 20 år frisk och utan några riktigt svåra eller djupa motgångar. Men jag blir jätteledsen när jag hör människor som säger att de inte klarar av sådana som mig som inte har eller har haft riktiga motgångar? Det känns liksom som att jag förminskas och inte tas på allvar när jag får höra sådant. Vet att jag inte förstår hur det känns för er, men det betyder ju också att ni inte förstår mig heller.

Det viktigaste tycker jag är att vi alla försöker förstå varandra och accepterar varandra oavsett vad man gått igenom eller går igenom. Att förminska andras problem och motgångar blir bara fel. För det är faktiskt som Michaela Forni en gång sa ”Den enda sorgen man känner till är den man själv upplevt”.