Linnea, Lisa och jag för 2 år sedan när jag bodde i Australien. Tycker den här bilden symboliserar lite ”Be yourself feeling”. Eller det var åtminstone den bästa jag hittade..

Veckans fråga

Hej Hanna! Vill börja detta mail med att berömma dig för en underbar blogg, stor förebild, och från vad jag sett, världens härligaste personlighet. Och dina raw food chokladbollar… Haha, underbart goda är dem 🙂 Jag går första året på gymnasiet (samhälle). Jag insåg nyss, när jag satt och läste din blogg, hur lätt du verkar ha för att träffa nya människor. Dina ”första dejter” med potentiella kompisar innebär en resa till Grekland eller Paris, där du majoriteten av tiden prickat helt rätt med folket du åker med. Underbart! (Ber om ursäkt for the exaggerated times I’ve used the word ”underbart” so far). Med tanke på att du verkar ha allting under kontroll när det kommer till att prata med nytt folk, tänkte jag be dig om lite hjälp och råd.

Mitt problem är i alla fall det här: Jag har snart gått ett år på min nya skola, med en trevlig klass fylld av härliga, pratglada människor. Det märks att de gärna socialiserar sig med mig. De pratar ofta med mig, och det uppskattas. Grejen är dock att jag inte kan vara mig själv.. Verkligen. Mitt ”sanna jag” skämtar väldigt mycket, är öppen, pratar gärna med allt och alla, hela tiden, och älskar att lära känna nya människor. Det finns många i skolan jag vet att jag skulle kunna klicka med. Men när det väl kommer till kritan, och jag ska prata med dem.. Blir det bara tyst. Mitt huvud blir helt tomt. Jag vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska säga det. Jag blir riktigt obekväm och blir motsatsen till hur jag egentligen är som person: tyst, blyg, och osäker på mig själv. Eller rättare sagt: jag blir någon annan.

Detta är ett problem jag haft hela livet, men som förbättrades i högstadiet. Nu, sedan jag började på gymnasiet, har det dock blivit samma som innan, om inte värre. Och det är så frustrerande! För jag vet att jag skulle kunna ha väldigt många vänner och ha riktigt roligt i skolan, men något stoppar mig. I början tänkte jag att det nog skulle gå över, men det har snart gått ett år, och jag kan fortfarande inte vara mig själv. I övrigt är det en väldigt accepterande skola, så problemet ligger inte heller i det. Hur gör du när du ska träffa nya människor? Blir du aldrig osäker på dig själv? Stoppar det aldrig, precis som om att du bara inte kan vara dig själv, hur du än försöker? Har du några råd/tips till mig?

Svar: 

Jag tror att det mesta sitter i hjärnan hos dig. Att du liksom fått en roll i skolan som nu är svår att ta sig ur. Du borde försöka släppa på det stegvis och sen tror jag att du kanske kan börja med att fokusera på att hitta åtminstone en person i skolan som du kan vara dig själv med. För då tror jag att det kommer bli mycket lättare att visa vem du är för de andra också. Skriv till någon du pratade om att du tror du skulle passa bra ihop med och fråga om han eller hon skulle vilja ses över en lunch någon dag?

Jag är en otroligt öppen och välkomnande person och försöker alltid behandla andra så som jag själv hade velat bli behandlad, men jag tror ändå att jag kan vara ganska svår att komma nära. Det känns så i varje fall. Att det liksom tar ett par gånger innan jag känner mig trygg nog att verkligen vara mig själv. Men jag brukar alltid försöka tänka ”gillar inte han eller hon hur jag faktiskt är så vill jag ju ändå inte hänga med den personen ändå” och då brukar dom där antalet gångerna bli färre ganska snabbt.

Ibland kan jag självklart också komma på mig själv med att försöka vara någon jag inte är för att försöka passa in exempelvis men då försöker jag bara bryta det beteendet ganska fort, för ju mer man går in i någon slags roll desto svårare kommer det bli att ta sig ur den i framtiden. Och om jag vet att jag kommer behöva befinna mig i en situation som jag känner mig lite osäker i så brukar jag alltid försöka ta med mig en nära vän. Det funkar alltid för med en bra vän som man kan lita på i vått och torrt så känner man ju sig genast tre gånger självsäkrare! Jag har dock insett på senare att det är mycket bättre att bara utmana sig själv och gå själv ändå trots att det tar emot. Jag menar om du går själv någonstans så måste du ju börja prata med folk och mingla och connecta och vem vet vem man kan stöta på då? Kanske en framtida bästis eller kille? Hela grejen med att resa med nya människor är verkligen något för mig + att det är typ det bästa sättet att lära känna någon på för istället för att ses typ 15 gånger så kan man bara åka på en weekend och lära känna varandra så.

Har insett att en annan grej jag inte gillar speciellt mycket är att känna mig oerfaren i ett sällskap. Pratas det om något jag exempelvis inte vet någonting om kan jag tycka att det känns jobbigt för att jag också vill veta allt, ha gjort allt och ha varit överallt. Men där har jag också lärt mig att då är det bara att fråga och vara nyfiken istället så kan man fortfarande vara en del av samtalet. Man kanske inte tror det men jag älskar faktiskt att bara sitta och lyssna och iaktta andra människor. Jag kan på riktigt sitta en hel middag och bara lyssna på alla andra. Jag är inte den personen som vill vara ”the center of attention” och hålla låda. Men när jag väl hamnar i situationer där jag råkar bli det och folk gillar det så älskar jag det också. Jag vill så gärna att folk ska tycka om mig och tycka att jag är en härlig människa bara. Inget mer egentligen.

Du kommer klara av att ta bort det där skalet, jag lovar. Det gäller bara att du litar på dig själv och att du ger dig fan på att livet blir härligare om man bara är sig själv för det är verkligen så hur klyschigt och uttjatat det än må låta. Kram!