Jag har svårt att fatta beslut och ringer princip alltid och rådfrågar min mamma. Det kan handla om allt ifrån små saker som vilken ost jag ska välja i matbutiken till större saker som om jag ska tacka ja till det där samarbetet eller inte. I och med detta så har jag alltid dragits till människor som tar befälet, så att jag själv slipper ta beslut. Människor som drar med mig på äventyr och tar kommandot i relationen.

Jag är också väldigt lättövertalad och tjatar man tillräckligt mycket så har jag svårt att säga nej. Men när det sedan kommer en dag då jag inte längre är sugen på att haka på för min väns skull och bestämt säger att jag inte vill gå på den där festen eller åka iväg över helgen, så har det alltid blivit svårt för vännen att förstå. Relationen tar en snabb och oväntad vändning och saker och ting känns inte som förut eftersom att jag alltid hakade på och sa ja. Båda två blir besvikna på varandra, jag för att min vän som varit van vid att bestämma nu får svårt att kompromissa och min vän för att jag i dennes ögon helt plötsligt förändras och inte längre följer med på allt. Jag hade ju alltid varit det säkra kortet min vän alltid kunde ringa så fort någoting roligt dök upp och nu har jag börjat säga nej.

När jag ser tillbaka på relationer jag har haft men som inte har fungerat i det långa loppet så har jag börjat se det här mönstret som återupprepat sig. Det här mönstret där relationer tar slut när jag börjar se över min egna axel istället för att bara tillfredsställa andra. 

Och det är tråkigt och det gör ont när relationer förändras och när man inser att man inte längre passar in i varandras liv. Men samtidigt brukar jag ändå försöka tänka att för varje människa som försvinner ur ditt liv så lämnas det också plats och utrymme för någon annan att knacka på hos dig. Ibland så stämmer inte två människors liv överens med varandra längre och det behöver inte alltid ha varit någon speciell händelse som är anledningen till det. När livet förändras förändras också förutsättningarna för ens relationer. Vissa relationer tar en vändning, andra tar slut, en tredje tar en paus och en fjärde skapas.

För mig är inte vänner något som man samlar på sig under livet. För mig är vänner betydelsefulla individer som man lever parallellt tillsammans med under en längre eller kortare period medan man passar in i varandras liv och kan finnas där för varandra. Och ibland passar helt enkelt inte vissa relationer in i ditt liv eller i vilken riktning ditt liv är påväg vilket kan vara svårt att acceptera och därmed bli försent att avsluta på ett bra sätt. När jag har valt att ta avstånd ifrån en vänskap eller lämna en vänskap helt så betyder inte det att vänskapen eller vännen är mindre viktig eller mindre älskad eftersom att vänskapen under perioden den varade var en fantastisk vänskap som erbjöd utveckling och var betydelsefull, härlig och ovärderlig.

Med den här texten vill jag säga att det är viktigt att våga säga nej, att våga sätta sig själv först och att man alltid ska värdera sitt eget mående i en relation. Och tro mig, jag vet att det inte är lätt. Jag jobbar fortfarande på att säga ifrån och att säga vad jag tycker, men jag har kommit en bra bit på vägen och jag är uppmärksam på att inte hamna i likadana relationer igen.