När jag umgicks med två kompisar för några helger sedan och de bad mig att sätta på lite musik (brukar alltid bli jag som får agera DJ for some reason) så satte jag på en lugnare lista som jag har på Spotify. ”Hanna är det här din lista? Lyssnar du på sånt här?” Förlåt men oj vad vi inte kan inte se dig sitta och lyssna på John Mayer och sådan typ av musik? Känns som det alltid är typ Fetty Wap, Kanye West, Jay Z och Future och alla andra rappare som sjunger om bad ass bitches och hoes ain’t loyal?

Efter det fick jag mig en tankeställare och det är faktiskt ytterst sällan som jag visar den där lugnare, sårbarare sidan av mig. Hon lilla Hanna som också känner sig ensam och nedstämd ibland. Oftast utstrålar jag ju en sån där glad powerwoman som både hunnit träna, äta frukost och svarat på alla mejl innan klockan slagit 9 även fast jag kanske inte kom i säng förrän 03 kvällen innan för att jag inte kunde sova.

Jag lever mycket för att min inställning till saker och ting även avgör hur allt sedan blir. Vaknar jag upp och tänker att jag är trött och inte orkar göra någonting idag så blir det också oftast så. Men vaknar jag istället upp och försöker tänka wow vilken härlig dag det här ska bli, så ser jag till att det även blir så.

Egentligen är det inte svårt att räka ut varför den sårbara och djupare sidan av mig sällan syns här i bloggen eller bland mina vänner då jag levt ett liv vääääääääldigt långt borta ifrån det i flera år nu. Jag minns knappt senast jag var på riktigt ledsen över något jag tyckte var jobbigt och om jag väl känner mig lite nedstämd brukar jag också vara ganska snabb på att rycka upp mig och fortsätta med livet, trots att jag många gånger kanske borde tillåta mig själv att vara just ledsen.

När jag tänker mer på det och kan distansera mig lite ifrån livet jag levt det senaste två-tre åren så syns det ganska tydligt att det varit tre väldigt ytliga år utan någon direkt mening för min del. Jag har aldrig haft roligare och jag älskar att jag gjort och har kunnat göra precis allt jag har känt för. Åkt på resor, lärt känna nya människor, dansat bort nätter, lagt pengar på lyxiga väskor och ätit oräkneliga många härliga och dyra middagar med vänner. Det är inte det, men någonstans blir det också väldigt platt. För vad är egentligen viktigt och meningsfullt för mig? Jag vet inte. Men det är ju definitivt inte den som äter den härligaste lunchen på Strandvägen, har den dyraste väskan eller reser till de mest extraordinära platserna världen över som vinner i slutändan. Så långt har jag kommit i mitt resonemang varje fall.

Jag jagar hela tiden lyckorus och nya äventyr och någonstans önskar jag att jag snart kommer att trivas i lugnet också. Min lägenhet har givetvis gett mig en stabil punkt och en trygghet jag saknat väldigt länge, men det fattas fortfarande några pusselbitar. Jag vet att jag är ung och att det är nu jag har möjligheten att upptäcka och se mig om i världen, att jag varken ska eller behöver stressa med något. Men med tanke på att jag jobbar med det jag gör så har jag också sett och gjort tre gånger så mycket som många andra i min ålder. Vilket gör att jag börjar känna mig lite trött på allt detta flängande och farande stundtals. Jag älskar fortfarande att inte veta vart morgondagen kan ta mig men det jag börjar tröttna på är att det känns som att det hela tiden saknar mening och det där som spelar någon roll.

Jag är en väldigt lugn själ egentligen, det vet alla som verkligen känner mig. Trygg i mig själv och lugn. Men jag är också alltid hon som alla har kul tillsammans med, hon som alltid gör lite extra allt och hon som aldrig säger nej. Så ofta tror jag att människor lätt kan missuppfatta mig för när jag väl kan varva ner och leva i nuet så blir jag lugn och då får jag ofta höra ”Har det hänt något?” ”Du känns nedstämd” när jag egentligen bara för en gångs skull lyckats varva ner.