Jag väcktes i ren och skär skräck imorse av att någon plingade på dörren. Jag flyger upp ur sängen men påväg till dörren känner jag, nej, jag kan inte öppna. Vem är det ens som plingar på så här tidigt en lördagsmorgon? Jag vänder och går försiktigt tillbaka till sovrummet. Då plingar det på igen. Och igen. Och efter tre signaler så börjar knackandet. Jag håller andan och kollar om någon smsat eller ringt, men inga missade samtal. Men det är inte förrän öppnandet av brevinkastet och när en mansröst ropar ”jag ser att du är därinne” som jag grips av panik och smsar Dani (se nedan….)

Det första som går i huvudet är ska jag hoppa ut från balkongen? Ska jag skrika? Ska jag ringa polisen? Nej, polisen kommer inte hinna komma hit. Hjälp. Vad ska jag göra? Klipp till att Lojsan ropar ”Hanna det är bara vi” och jag börjar gråta. Både för att jag blev så rädd och för att det var väldigt gulligt att hon och Buster hade köpt med sig frukost till mig som det kom hit med.

Man borde göra sådana små här saker oftare för sina vänner. För jag blev verkligen jätteglad. Så glad att jag till och med var tvungen att ringa Lojsan precis efter att de hade åkt och säga en gång till hur glad jag blev för att jag verkligen ville att hon skulle förstå det.

Nu sitter jag i varje fall här med min lilla frukost och pratar med Dani i telefon. Hon vill att jag ska följa med till IKEA idag, men vi får se. Jag har inte lust att göra speciellt mycket idag. Inte just nu i varje fall så jag orkar inte riktigt planera något. Men ut på en runda runt Djurgården ska jag iaf. Sen får vi se. God morgon förresten! Hoppas ni vaknade lite härligare än jag..