Det är så många som skrivit och undrat hur fasen jag inte ens kunde vara nervös över dagens föreläsning. Och till alla dem har jag sagt, men herregud, tror ni att jag är superman eller? Det är klart att jag var nervös, as nervös. Men inte vill jag väl visa det eller säga det. Då bygger jag ju bara upp nervositeten ännu mer och så blir jag ännu nervösare. Istället var jag ju tvungen att tänka ”You can do this” ”Det är ingen biggie”, ”Alla kommer tycka det är skitroligt att lyssna på dig” etc. Och ja, vad ska jag säga? Det funkade ju galant.

Det var så många som skrev till mig efteråt att de tyckte att det var jätteinspirerade och att det var jättebra och det gjorde mig så glad för själv har jag faktiskt typ ingen aning om hur jag tyckte att det gick. Allt känns typ som en enda röra och det kändes som att det tog 10 minuter och inte faktiska 40.

Jag bad även många utav dem som skrev till mig efteråt på Instagram att ge mig konstruktiv kritik ifall att jag skulle vilja fortsätta åka runt och föreläsa men än så länge verkar ingen ha tyckt att det var något större fel på mitt framträdande sjukt nog, förutom att jag kan tänka på att involvera publiken lite mer vilket jag tydligen hade blivit bättre på mot slutet. Men det kände jag också själv, för då blev jag mer självsäker och bekväm på scenen och med publiken.

Summan av kardemumman är i varje fall att det gick jättebra och jag känner mig så stolt över mig själv just nu. Att jag klarade det och att det gick så bra trots jetlag (kom ju trots allt hem från LA i måndags). Och har givetvis åkt på sjukaste jetlagen, inte sömnmässigt utan mer att jag mår illa hela tiden. Jättejobbigt. Aja, jag gjorde föreläsningen och nu kommer jag somna med gott samvete!