Allt jag går och tänker på just nu är New York. Jag längtar så mycket efter att få komma bort ett tag och göra ett miljöombyte för samla på mig ny energi och ny inspiration. Testa något nytt och vidga mina vyer. Jag älskar känslan av ovissheten att jag inte riktigt vet vad jag har att vänta mig och hur det kommer att bli. Det gör mig liksom taggad och förväntansfull snarare än rädd och osäker som många andra kanske hade känt.

Det är både skönt och lite jobbigt att jag inte är sådär hemmakär. För samtidigt som jag inte kan förstå hur människor kan leva och bo på ett och samma ställe hela livet, så kan jag också känna mig avundsjuk på dessa som faktiskt nöjer sig med det och tycker att livet är toppen ändå. Medan en själv hela tiden bara jagar och letar efter något mer, något större.

Hur är ni som personer? Ser ni hela världen som ert hem eller är ni kvar i den lilla staden/ det samhället ni växte upp i och trivs som fisken i vattnet och hade inte kunnat tänka er något annat?