Idag är en sådan där dag när allt helt plötsligt känt sådär hopplöst igen som det kunde göra när jag var i New York och hade ångset över att jag inte riktigt kände att jag kunde jobba så som jag ville. Jag har haft några riktigt bra veckor inspirationsmässigt. Jag har känt mig stark, jag har känt mig peppad och jag har känt mig on fire. Men så idag så sa det bara pouff, och så kändes allt som bortblåst. Jag känner mig hängig, jag känner mig trött och jag känner att jag inte har någon aning om vart jag är påväg eller vart jag vill. Idag är en sån dag när jag önskar att jag inte jobbade med det jag gör. Idag är en sån dag när jag önskar att jag bara gick till jobbet, räknade ner timmarna tills jobbdagen var slut och att jag kom hem och att jag kunde slänga mig i soffan och bara vara ledig utan att tänka på varken jobb eller på vad jag ska göra härnäst.

Att jobba med det jag gör innebär en ständig press över att leverera. Eller jag känner den i varje fall och det är svårt att hålla den där pressen på en hälsosam nivå tycker jag. Jag antar att den prestationspressen inte bara har med yrket influencer att göra, utan också med mig såklart. För jag vill ju gärna vara duktig, på det mesta. Och jag har svårt, väldigt svårt att nöja mig. Hela tiden vill jag mer och hela tiden vill jag vara bättre.

Jag kan absolut klappa mig själv på axeln då och då, men oftast känns det inte riktigt som att jag faktiskt menar det när jag säger att jag är ”stolt över mig själv”. Min hjärna tänker hela tiden, what’s next, what’s next and what’s next after that. Och det har den allra helst gjort här under Corona krisen. För inte har jag tänkt låta den stoppa mig, snarare tvärtom, jag har jobbat mer än någonsin.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med den här texten. Jag ville bara skriva av mig lite. Prata lite om prestationsångesten jag har. Och dela med mig av det. Dela med mig av att idag har det inte varit en jättehärlig dag, egentligen….