Hej hörni!
Behöver verkligen någon annans perspektiv på min nuvarande situation. Hade varit guld om någon kunde ta sig tiden att svara.
Jag var tillsammans med mitt ex i 2,5 år före jag gjorde slut, vilket jag gjorde för ett halvår sedan. Första 1,5 åren i vårat förhållande var helt magiskt. Har aldrig haft en sån fin relation med någon, någonsin. Han är verkligen den finaste människan som finns.
Det sista året i vårat förhållande så tog det en tvärvändning. Han blev deprimerad och fick sin livs första livskris. Då han varken haft ett förhållande tidigare, eller varit med om en livskris tidigare, så var det extremt svårt för han att visa någon som helst kärlek/närvaro till mig.
Detta var en fruktansvärd period som jag hanterade väldigt dåligt, då det i samma veva var förkrossande att se hur dåligt han mådde och hur lite jag kunde göra för att vara en hjälp, var hjärtekrossande att tappa allt som var därinnan.
Jag kände mig fruktansvärt ensam, och hade själv mycket att stå i redan före detta.
Jag gjorde precis allt jag kunde göra de första 8 månaderna, allt för att han skulle bli lite glad, allt för att underlätta, allt för att han skulle se mig. Försökte också få han att gå till psykolog, men han vägrade.
Sen gick det så långt att även jag totalt kraschade över situationen. Jag medsjuknade helt enkelt. Fick också depression och låg sängliggandes.
Till slut så kände jag att vi hade fastnat i en sån negativ spiral, att det enda alternativet var distans. Jag tog då beslutet att göra slut, just för att min kämparglöd var helt slocknad.
Jag orkade inte lyfta ett finger till i relationen. Men hela tiden med det sagt att vi hoppas att vi hittar tillbaka till varandra.
Nu har det som sagt gått ett halvår. Jag är frisk och mår bra, det gör inte han.
Han har börjat gå till psykolog sen ett par månader tillbaka.
Hur länge ska man vänta på kärleken utan ett kvitto på att den faktiskt kommer?
Även om jag vill ge honom allt i världen tär det på självkänslan att stanna hos en människa som inte kan ge en kärleken som behövs.
För jag har inte en sekund försökt att gå vidare. Går det att släppa taget och hitta tillbaka sen?
Är rädd att ifall jag släpper för mycket, kommer det vara svårare att gå tillbaka. Och jag ser mig gifta mig och skaffa barn med denna killen. Han ser på det likadant, men behöver fortfarande tid.
Ett svar
Hej!
jag känner lite igen mig i det du skriver. Jag och min pojkvän gjorde slut för några veckor sen efter 2 år tillsammans. Vi har haft ett långdistansförhållande som har varit jobbigt och under sommaren hände något som fick honom att må väldigt dåligt. Under hösten började vi få svårt att kommunicera, och speciellt han som inte var bra på att prata om känslor och istället blev obekväm. Jag har tagit på mig skulden för att jag inte har sett exakt hur dåligt han har mått och för att jag inte har tvingat honom prata med mig, visat honom ännu mer kärlek och undrat om jag inte kunnat gjort lite lite mer. Men sanningen är att jag inte tror att man kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt själv, och man kan inte ge för mycket av sig själv utan att själv bli påverkad. Jag har också svårt att släppa taget om min pojkvän, och tänker att om vi båda bara fokuserar lite mer på oss själva så kan vi bli ihop igen senare. Men jag tror också att för att man ska kunna växa som person att en måste släppa taget, för annars finns fortfarande hinder som gör att man inte kan växa och då har man satt sig själv på paus istället. Om du känner att du mår bättre och att du har den energin och uthålligheten som behövs för att rida ut stormen med honom, då kanske ni kan försöka igen. Men om du innerst inne vet att du inte orkar det i längden så måste du även stå upp för dig själv.