Först och främst vill jag bara säga att jag tycker att det känns lite jobbigt att publicera det här inlägget. Det var några dagar sedan eller ja till och med någon vecka sedan jag skrev det och jag har liksom inte vågat trycka på publiceringsknappen, förrän nu. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror det är för att jag inte riktigt är så bekväm med att visa mig sårbar. Att jag inte riktigt orkar med att folk ska höra av sig och skicka hjärtan och fråga hur jag mår. För jag mår ju bra. Jag behöver nog bara lite tid för reflektion för mig själv och en förklaring för varför jag är och varit lite disträ på senaste. Whatever. Här har ni mina tankar och mitt liv de senaste veckorna.

Jag vet att det ser ut som att jag har haft THE TIME OF MY LIFE den här sommaren på Ibiza, i Palma, i Hong Kong och ja vart jag nu varit – och det har jag också. Jag har haft det hur nice som helst och det har nog ingen missat med tanke på hur mycket jag postat och haft mig. Men det jag tror ni faktiskt inte har sett är hur svårt jag haft att uppskatta allt jag gjort och hur jag känt att jag inte riktigt kunnat vara i nuet och känna att ”nu har jag det bra” – under denna sommaren. Jag har pratat en hel del med mina kompisar om det här och jag vet liksom inte riktigt vart jag ska börja för just nu känns allt så jävla rörigt. Det enda jag vet är att när jag inte känner att den här fantastiska sommaren jag haft fått mig att känna mig så glad, så måste jag sätta mig ner och rannsaka mig själv. Det må ha fungerat hittills att leva som jag gör, men nu när jag med egna ögon börjar se hur det här livet börjar påverka mig till det negativa, så känner jag att det är dags för en förändring. Jag vet att min mamma kommer att säga ”Vad var det jag sa”. Men det är väl inte förrän personen själv i fråga (alltså jag) inser och förstår saker själv som det kommer att ske någon typ av förändring.

Det är en hel del grejer jag har reflekterat över som jag inte känner igen hos mig själv längre. För det första så har saker jag tyckt varit hur roligt som helst förut inte alls känts lika kul längre. Jag har liksom börjar tappa lite det där lyckoruset och känslan av att ”Gud vad kul jag har det nu, eller vad kul det var igår”. Allt känns liksom lite mellanmjölk mest hela tiden. Jag har liksom slutat uppskatta det där jag verkligen älskade tidigare. Och att resa iväg och vara iväg har nästan gjort mig mer stressad än avslappnad och taggad.

Jag har även märkt att jag har börjat känna mig osäker i situationer som verkligen inte hade fått mig att känna mig osäker för några månader sedan. Jag har också börjat klanka ner på mig själv och börjat granska mig själv på ett helt annat sett, vilket jag aldrig någonsin gjort förut. Jag brukar alltid ge mig själv peppande kommentarer i spegeln men nu har jag börjat göra det motsatta + börjat granska delar av min kropp som jag aldrig ens lagt tanken åt förut. Vilket gör mig väldigt ledsen för jag har ju alltid varit så skitsamma över det där. Varit rätt brydd och inte brytt mig så mycket.

Det känns som att jag börjar tappa kontrollen över mitt mående och att jag konstant är trött, grinig, lättkränkt, lättirriterad och stressad. Och det är läskigt att inte känna igen sig själv. Att inte känna att man inte längre är sitt bästa, härliga, sprudlande jag. Och det ger en ännu mer ångest när man märker att nära och kära runt om en också märker och påpekar det. Hur de frågar ”Hur mår du egentligen?”, ”Är du stressad?”, ”Har det hänt något?”, ”Vad tänker du på?” etc..

Alla ser det vi influensers gör som roligt. Och det gjorde jag också eller ja det gör jag väl fortfarande. Jag menar vem tycker inte att det är kul att designa kläder? Resa, gå på roliga fester och events, äta mycket ute osv. Alla gillar väl det och hade väl älskat att kunna göra det i sitt jobb. Men det som är problemet är att gör man detta hela tiden, som jag, så blir det tillslut inte lika häftigt och inte lika roligt. Och det handlar inte om att jag är bortskämd på något sätt eller verklighetsfrånvänd som många av er gärna verkar vilja kalla det. Utan det handlar om att när det blir för mycket av något så blir det inte kul längre det heller så då börjar man istället jaga nya och mer äventyr och det är väl precis det som har hänt med mig.

Ibland får några utav er mig att känna dåligt samvete för att jag känner mig trött och utmattad av att resa. Vad kan vara så jobbigt tänker säkert många. Men jag slår vad om att oavsett vad för härliga jobb ni också sitter inne på så blir ju ni också trötta på det trots att era kompisar inte alls kan förstå hur man kan bli trött på något sånt kul, eftersom att de inte jobbar med samma sak. Och så är det ju oavsett vad man jobbar med.

När jag skriver och berättar om sådana här saker gör jag det inte för att klaga, utan jag gör det för att jag vill att ni ska förstå att det här livet är långt ifrån perfekt. Jag har även behövt skriva och påminna mig själv om det här de senaste veckorna så att jag lättare med både er och mina nära och käras hjälp ska kunna se att jag behöver en förändring på riktigt. Att jag liksom inte kan fortsätta att vara med på allt såhär. För det är väl där den största boven i dramat är. Att jag liksom alltid vill göra allt och aldrig hinner varva ner ordentligt eftersom att jag tar mig aldrig tiden till att varva ner och att ha tråkigt utan då istället är iväg på nästa äventyr. Nästa grej. Vilket är lättare sagt än gjort. Många säger åt mig att det är bara att tacka nej till saker men det är svårt att tacka nej till fashionweek i New York, en härlig pressresa till Spanien etc, en rolig fest som ska vara ”något utöver det vanliga”. Speciellt när man har mitt positiva mindset ”Vill jag göra något så ser jag till att jag make it happen”.

Det är en livsstil det här med att vara influenser och gränsen mellan när du jobbar och inte är så himla difus. Och jag vill verkligen inte sitta här och klaga på det jag gör, för jag har ett otroligt bra och privilegierat liv tack vare detta och tack vare er. Och detta är nog det roligaste jobbet jag någonsin kunnat tänka mig att göra. Men det är inte där problemet ligger, utan det ligger ju faktiskt i att jag måste bli bättre på att prioritera och fördela min tid. Och jag vet att jag har sagt det hundra gånger. Men den här gången är det på riktigt och ska jag vara ärlig är jag lite rädd men också väldigt taggad på att jobba mot mer livskvalité än kvantitet. För det är precis det jag måste göra.