Hej på er fina ni!

Hör kommer ett lång inlägg… Hoppas att det är någon som vill lägga lite goda råd.

Jag har gått och grubblat på detta under ett bra tag och kände att nej nu behöver jag input och hjälp från andra. Jag är tillsammans med en supersnäll och världens mest omtänksamma kille sedan 2 år tillbaka. Började dejta killar för 3 år sedan snart, från att innan dess inte ha träffat någon alls… Första killen jag träffade klickade jag så himla bra med och vår jargong var så himla härlig, flörtig och sexig. Men, jag bröt upp efter ngn månad då jag inte kände mig redo och blev rädd (kanske också inte var 100 % rätt då jag drog mig undan). Sedan träffade jag min nuvarande kille ett tag senare, och vi klickade också så bra, han var så himla snäll och söt. Jag är kär i honom och vill gärna ha närhet men vår jargong är inte alls densamma som med min första kille vilket jag saknar. Vi har tappat vår ”passion” och det romantiska är borta, känns det som iaf för min egen del. Detta har blivit mer tydligt nu på senaste tiden och det gnager i mitt huvud. Jag har bott med honom sedan ett år tillbaka i en liten lägenhet, så jag tänker att det kanske är pga Corona eller att vi bor litet som gör jag stör mig på honom och för att livet i allmänhet är tråkigt… Vi har aldrig riktigt haft de där djupa konversationerna som jag önskar, eller den där flörtiga jargongen som gör att man känner sig åtråvärd och snygg. Vi har mest bara pussats och kramats och pratar om allmänna grejer som jobb och plugg etc. Jag känner nu att jag längtar ut och vill bo själv och upptäcka vem jag är och vad jag attraheras av. Men jag vill inte heller tappa bort något bra, eller att jag tror att gräset är grönare på andra sidan. Han är min bästa vän, jag bryr mig så himla mycket om honom och jag skrattar ofta med honom.

Vad tycker ni?